Marknadsföring av tv-spel i traditionella media är fortfarande relativt ovanligt, om man inte räknar in mobilspel. Då och då förekommer dock en reklamfilm i tv som marknadsför ett nytt, påkostat tv-spel eller datorspel. Vissa av dessa kampanjer har blivit ihågkomna inom spel-communityt, av olika anledningar – för att de var bra, dåliga, eller helt enkelt konstiga.
En gemensam nämnare för de flesta tv-spel är dock att de marknadsförs till en specifik målgrupp, nämligen pojkar och unga män. Anledningen till att knappt någon tv-spelsmarknadsföring riktar sig till flickor eller unga kvinnor är den könsuppdelning som traditionellt har funnits inom leksakshandeln. När tv-spelskonsoler och tv-spel först började säljas marknadsfördes de som en underhållningsmaskin för hela familjen – mamma, pappa, söner och döttrar. På den tiden var könsfördelningen relativt jämn både bland spelarna och bland spelutvecklarna. Detta förändrades dock efter att tv-spelsindustrin kraschade år 1983. Marknaden hade då fyllts av mängder av spel av dålig kvalitet, som skapats under stress av tillverkare som ville tjäna pengar på den växande industrin. Det ledde till att de flesta vuxna slutade spela tv-spel, vilket drastiskt minskade försäljningen. Samma år skulle Nintendo lansera sin nya konsol Nintendo Entertainment System, och för att klara sig ur krisen bestämde de sig för att sälja sin konsol i leksaksbutiker, istället för i elektronikbutiker. Problemet var dock att leksaksbutikerna var tydligt indelade i en pojksektion och en flicksektion, vilket gjorde att de var tvungna att välja vilken målgrupp de ville marknadsföra sig mot. De valde pojkar, och det dröjde inte länge innan andra spelföretag hakade på Nintendos koncept. Ända sedan dess har tv-spel traditionellt marknadsförts mot pojkar. Ett tydligt exempel var bland annat reklamfilmen för Nintendos eget The Legend of Zelda: Ocarina of Time från 1998, där tittaren bland annat ställs frågorna ”Willst thou get the girl? Or play like one?”. Ett annat exempel är en reklam från Nintendos konkurrent Sega, där man menar att deras spel ”…separate the men from the boys”. Skådespelarna i dessa reklamfilmer var uteslutande pojkar, vilket gjorde det svårt för flickor att identifiera sig med ”de som spelar tv-spel”. Eftersom den traditionella uppdelningen i blått och rosa, pojkar och flickor nu har börjat ifrågasättas och luckras upp, kanske vi dock i framtiden kommer att få se fler könsneutrala tv-spelsreklamfilmer. Om du är tv-spelsutvecklare, och vill ha hjälp av en reklambyrå i Stockholm att skapa en reklamkampanj som riktar sig till både flickor och pojkar, ska du gå in på Megapixelab.se.
Inte alla reklamfilmer är dock ihågkomna för att de var könsdiskriminerande. En storfavorit bland spelentusiaster är till exempel reklamfilmen för Halo 3, från utvecklarna Bungie. Reklamkampanjen, som kallades för ”Believe”, avbildade ett stort slag mellan spelseriens utomjordingar och mänskliga styrkor, i vad som först ser ut som en stillbild från spelet. I själva verket är dock krigsscenen som kameran rör sig igenom helt skapad av små, detaljrika modelldockor, som har placerats ut på slagfältet. Lägg till stämningsfull musik och du får vad många anser vara ett mästerverk.
Förutom Sega och Nintendo gav sig ytterligare en konsol sig in i vad som senare kom att kallas ”konsolkriget”, nämligen PlayStation från Sony, som kom ut år 1994. Ett av de mest populära spelen till denna konsol var Crash Bandicoot, med en huvudkaraktär med samma namn, som blev något av PlayStations maskot. I sann konsolkrigsanda skapade därför Playstation en reklamfilm där en man iklädd Crash Bandicoot-kostym står och ropar förolämpningar i megafon utanför Nintendos högkvarter – en reklamfilm som har blivit ihågkommen både för att den är rolig och för dess fräckhet.
